Essäer på bloggen

Här en form jag tänkte mig att jag skulle pröva på: essäer på bloggen. Längre texter i olika ämnen, en del på engelska, en del på svenska. Några är skisser på kommande texter eller anföranden, andra är bara nedkastade tankar — men de är alla för långa för att vara bloggposter (i genomsnitt över 2500 ord, tänkte jag). Den första handlar om Herbert Simon.

Vetenskapsteori I: Cybernetik, Semiotik, Memetik — småvetenskapers uppgång och fall

Under åtminstone 1900-talet har man kunnat observera hur ambitionen att vara tvärvetenskaplig gett upphov till olika småvetenskaper eller tvärvetenskaper som liksom går i mode och sedan försvinner. Det är ett fascinerande fenomen. Norbert Wieners cybernetik, semiotiken (Peirce och Saussure över i Barthes, Eco et al) och nu senast memetiken är alla exempel på detta. Se på n-gram linjerna här:
Vilken roll spelar vetenskaper som dessa i vetenskapens utveckling överhuvud? Jag tror att de är exempel på olika sorters organisationsprinciper och försök att hitta nya sätt att ordna kunskapen. De flesta sådana exempel faller undan för att de är för tidsbundna, men några överlever — Memetiken har precis uppkommit, och Dennett m.fl. tycks tro att den skulle kunna utvecklas mer, men den riskerar att gå samma öde till mötes.

Samtidigt finns det i dessa småvetenskaper en särskild frihet, och sen särskild öppning – ett nytt perspektiv – som gör att det är värt att tillägna sig grunderna i de synsätt dessa fångar. Att lära sig semiotik utan att bli semiotiker, att lära sig grunderna i memetiken, utan att bli memetiker.

Varför går de då under? Jag tror att det kan ha att göra med bredden i teorierna. De gör alla anspråk på enorma studiefält och deras huvudsakliga bidrag är i de kopplingar och mönster de kan avtäcka, inte i nya, empiriska insikter. Hur skulle en memetisk, semiotisk eller cybernetisk upptäckt se ut? Finns här lagar och mönster som kan avtäckas, och som är tillräckligt distinkta för att vara värdefulla grundresultat? Förmodligen inte.

Fenomenet i sig förtjänar dock närmare studier.

Medvetandefilosofi I: Dr Robert Ford som en inkarnation av D C Dennett

Avslutade nyss Westworlds första säsong. Så – spoileralert om ni inte sett den. Det finns ett stycke i den som fångar en högst levande debatt i dagens medvetandefilosofi fint – Dr Ford intar en position som liknar D C Dennetts så mycket att det är anmärkningsvärt:

Det finns inget medvetande. Vi lever i samma narrative loopar som kodade robotar och den stora frågan är inte om det finns en tröskel, eller något speciellt med oss – utan varför vi fortfarande behöver denna metafysiska mantel.

Det finns något samtidigt befriande och monstruöst i detta lilla stycke medvetandefilosofi. Mer om Dennett och Jaynes bok om  medvetandets uppkomst här.

Problem I: En marginalanteckning om politiska problem

När vi studerar politiska problem är det viktigt att ha en uppfattning om vilken sorts problem de är. Det finns en mängd olika sorters problem, som filosofiska, rättsliga m.m. och de har alla olika form. Låt oss undersöka en gissning:

i) Politiska problem har ytterst formen “Hur kan vi leva tillsammans?”

Detta betyder att dessa problem inte handlar om rätt eller fel, eller lagligt eller olagligt, sant eller falskt, utan om något mycket mer komplext. Vi söker en sorts sätt att leva tillsammans som gör det möjligt för oss att utvecklas, utforska och lösa andra problem som möter oss som människor.

Mot detta står synen att politiska problem ytterst är moraliska problem och att de därför syftar till att avgöra vad som är rätt eller fel. Det kan ses som vanskligt och värderelativism att föreslå att politiska problem faktiskt kan lösas utan att vi avgör vad som är rätt eller fel.

En del av detta handlar om hur stora olika problem är. Ett politiskt problem är, per definition, lika stort som det politiska samfund det existerar in. Ett moraliskt problem kan vara individuellt, handla om flera olika grupper eller om ett helt politiskt samfund – men oftast är ett moraliskt problem mindre än ett politiskt problem. Ett rättsligt problem är lika stort som rättssystemet, eller som avtalsförhållandet. Problems storlek – eller kanske hellre: deras omkrets – är också avgörande för hur vi löser dem.

Politiska problem kan också mycket väl vara aspektproblem. Bland de mest kända aspektproblemen finns den s.k. ank / kaninen. Problemet är enkelt. Föreställer denna bild en anka eller kanin?

Svaret beror på vilken aspekt du koncentrerar dig på. Det är lätt att se båda om man koncentrerar sig litet, och om man inte lider av aspektblindhet. Aspektblindhet är för övrigt en verklig fråga och när det gäller politiska problem tror jag att vi kan tala om graderad aspektblindhet.

Diskussionen om det är en anka eller kanin är meningslös i egentlig mening. Det handlar inte om att skaffa mer data, det handlar inte om att ha viss moralisk halt eller om att vara mer begåvad. Det är en meningslös fråga. Men det är också meningslöst att svara att det är både och – eftersom många situationer fordrar att vi faktiskt handlar utifrån ett antagande om att det är det ena eller det andra.

Om politiska problem ytterst har formen “hur lever vi tillsammans” och om de ofta är aspektproblem – förmodligen n-dimensionella där n är mycket högre än 2 – betyder det att vi behöver en särskild sorts metod för att lösa dem. Om vi förväxlar dem med moraliska, logiska, rättsliga eller andra problem så kommer vi att misslyckas.

Hur utvecklar vi en kultur som klassificerar och behandlar olika problem på olika sätt?

Medlem i regeringens digitaliseringsråd

 

En yrkesrelaterad post för omväxlings skull. Digitaliseringsminister Peter Eriksson tillkännagav i dag bildandet av sitt digitaliseringsråd och ett finansierat kansli som skall arbeta med digitaliseringsstrategin för Sverige (inte minst viktigt). Jag är en av medlemmarna. Se mer här. Jag ser fram emot att se vad vi kan göra i Sverige och hoppas kunna bidra med min erfarenhet från det arbete som jag leder för Google i EMEA om digitalisering, reformer och samhälle i stort.

I Paris. Det regnar. 

Jaha. Det blev nog inget av med det där att möta våren i Paris. Det löser sig dock nog med tiden. Sitter i en taxi på väg till kontoret. Funderar på hur jag lyssnar på musik. Sedan Spotify erbjöd mig en rik och varierad lista över de låtar jag lyssnade mest på 2016 har jag lyssnat på den listan mer än något annat. Den är liksom ett perfekt blandband. Men jag inser att det ju är livsfarligt. Riskerar jag inte nu att rekursivt bli en alltmer koncentrerad version av mitt 2016? Jag måste ju både återupptäcka ny gammal musik och dessutom hitta helt ny musik om jag skall ha en chans att utmana mig själv. 

Dessutom går tiden fortare om man bara gör saker som hjärnan känner igen. Den som lyssnar på samma musik hela tiden dör alltså snabbare. Subjektivt. 

Nå. Kanske är det att hårddra något. Men ändå. Jag skulle aldrig läsa böcker på samma sätt. Kvoten omläsning/nyläsning växer inte nämnvärt med åren för mig (gör den det för andra?), Men kvoten omläsning/nylyssning har helt förändrats över tid. Idag lyssnar jag nog på 100 timmar för mig redan känd musik för varje timme okänd eller ny.

Dels handlar det om att musik blivit “split-attention cognition” – jag liksom musiksätter en föränderlig vardag med bekanta låtar. Som Ally McBeals theme songs. Men det handlar nog också om en viss intellektuell lättja. Denna måste bekämpas. 

Kanske kunde man börja skriva om en ny skiva/artist med viss regelbundenhet för att hålla sig ansvarig?

Reseanteckningar I: Madrid och politiska ordningar

Det politiska fältet låter sig ordnas på en mängd olika sätt. De vanligaste ordningarna inkluderar den s.k. höger-vänsterskalan som så ofta dödförklarats att själva dödförklaringen förvandlats till en klichéartad gest. Idag är andra ordningar som pessimism-optimism, nationalism-internationalism och långsiktighet-kortsiktighet rikare och mer analytiskt intressanta för den som försöker förstå det politiska landskapet.

Under dessa finns andra ordningar som har att göra med den mänskliga naturen, som den spänning som löper mellan Aristoteles syn på viljesvaghet som ett verkligt fenomen, och Sokrates tanke om dygd som endast beroende av kunskap – en i någon mening mycket uppfordrande syn på människan där akrasia inte existerar, utan endast utgör ett skenbart fenomen som beror av att vi inte ännu sett hur det förhåller sig på riktigt.

En annan dimension som tonat fram i de samtal som jag för är en sorts metaspänning mellan transparens och makt, som uppmärksammades tidigt av Lessig, men som nu tycks vinna mer och mer gehör hos politikerna själva.

“Det finns inga avgörande historiska ögonblick som avgjorts som de nu avgjordes, om de skett under fullständig insyn”, sade en statsman till mig nyligen, och menade att förhandlingar, politik och maktutövning är beroende av ett visst förlåtande dunkel – eller en viss intimitet. Kanske är i själva verket detta spänningen som vi behöver förstå, en spänning mellan transparens och den intimitet som krävs för att fatta svåra beslut? Det är lätt att omfamna transparensen, och det är nog den position som jag historiskt intagit, men det är svårt att argumentera för att det helt saknas skäl för en viss maktens integritet.

Samtidigt är denna integritet helt avhängig ett grundläggande, institutionellt förtroende som nu tycks erodera allt snabbare. Om vi skall tro Edelmans förtroendebarometer så lever vi i en tid där förtroendet överlag minskar för nästan samtliga samhälleliga institutioner. Var ligger den bottennivå under vilken samhället inte längre är möjligt? Finns det en Hobbespunkt, där förtroendenivåerna sjunkit så lågt att allas krig mot alla blir oundvikligt?

“Förtroende och förutsägbarhet”, förklarade en annan person för mig, “är politikens absoluta grundbultar. Vi saknar båda idag.”

Så ofta jag kan på mina resor försöker jag träffa människor som jag tror kan ha insikter i, och åsikter om, vår politiska samtid. Samtalen blir för mig en sorts återutforskande av politikens inre logik, ett försök att skissera en översiktlig förståelse för en samtid som blir mer och mer komplex. Det är en förmån att mitt yrke låter mig göra det, och att människor är vänliga nog att ta sig tid.

En genomgående fråga som intresserar mig är hur de jag träffar tror att tekniken påverkar oss. Där har vändningen varit nästan total, från en okritisk optimism till en skeptisk pessimism. Tekniken ökar, menar de, komplexiteten och därmed minskas förutsägbarheten och förståelsen för politikens beslut och former. Det falnande förtroendet behöver inte vara ett uttryck för ett växande missnöje – det skulle kunna vara ett uttryck för en växande oförmåga att förstå och gripa samhällets orsakssamband. Det finns inga proteströster i en sådan värld, bara röster för förenkling.

Våren är redan i Madrid. Igår hade vi 22 grader och strålande sol. Men en annan vinter är onekligen på ingång.

Om Scalia under strecket

Domare Scalia framkallade säkerligen väldigt olika reaktioner hos olika personer. Hans arv är dock ett komplext och intressant rättsfilosofiskt projekt som kommer att fortsätta bortom personen, och det kan vara värt att fundera över vilka principer det bygger på och vilka svagheter det har. Artikeln här.

Om lärandets hastighet, komplexitet, anpassning och utveckling

Hade en intressant twitterdiskussion idag, där frågan om lärandets hastighet dök upp. Först antog jag naivt att vi lär oss mycket snabbare i dag än någonsin tidigare, eftersom det finns mer data och information, och därför måste kunskapen också öka i rasande takt. Men sedan slog mig något intressant – när vi bestämmer lärandets takt måste vi ju fundera kring vad det är vi lär oss — vad är egentligen lärdom? Ett möjligt perspektiv är att jämställa lärandet med förmågan att allt bättre anpassa sig till sin miljö. Ur ett darwinistiskt perspektiv skulle lärandet helt enkelt vara förmågan att möta de utmaningar och använda de möjligheter som en viss given miljö ger allt bättre. Lärandet blir då inte absolut, utan relativt, och frågan om hur snabbt vi lär oss måste då ställas i relation till den miljö vi lär oss i och hur den förändras. Vi skulle då kunna ställa upp följande fråga:

(I) Tänk om vårt lärande ständigt producerar både en anpassning till och en djupare komplexitet i den miljö som vi befinner oss i – är det då uppenbart att vi lär oss snabbare i dag än för tusen år sedan då lärandet inte ökade komplexiteten (mätt på något sätt) på samma sätt som det gör det i dag?

Och följdfrågan:

(II) Kan en organism överleva länge under förhållandet där lärandet producerar kraftigt komplexitetsökande externaliteter som innebär att anpassning till miljön ständigt blir allt svårare, och kräver mer lärande?

Och:

(III)  Finns det en punkt där lärandet alltid avsätter sådana komplexitetsexternaliteter – tekniska framsteg – att lärandets takt blir negativ?

Löst formulerade frågor, men kärnan i resonemanget är förhoppningsvis klar. Det finns förstås möjligheter att också fundera kring om lärande måste leda till komplexitet, eller om det är vår tids tendens att omsätta lärande i teknik som är problemet – och om det är möjligt att tänka sig ett samhälle som inte genomför denna översättning. (Här en Heideggersk parentes: Heidegger menade ju att tekniken avtäcker och därmed möjliggör lärandet – så kanske är relationen den omvända?).

Värt att återkomma till, senare.